lillstrumpas

Det borde inte vara svårt. Det borde inte vara svårt att öppna upp och tala om för dig precis hur jag känner. Tala om precis hur många timmar, minuter och sekunder som jag har lagt på att tänka på dig. Tänka på dig fast du varit så långt borta den senaste tiden. Ja, jag vet. Det är bara till att öppna munnen och säga det hjärtat har skrikit länge nu. Men lik förbannat, så säger munnen det motsatta. Har du trott att det var sanningen då? Har du trott att munnen sa det som hjärtat kände då? Känns som jag sagt det så många gånger att jag nästan själv trott på lögnen ibland. Men bara nästan. Jag vet inte vad jag är rädd för. Vad har jag att förlora? En vän? Kanske.

Så många gånger som jag gått igenom det här i mitt huvud. Om och om igen. För och emot. Fram och tillbaka. Och ändå aldrig kommit fram till något. Försökt glömma, det har jag också gjort. Försökt glömma och förtränga. Men det fungerade inte. Jag har fastnat. Du har fastnat. Du har fastnat i mig. Jag vet inte varför, men det är sanningen.

Hur får jag tyst på hjärtats skrik. Hur får jag det att tystna, utan att ha sönder det? Utan att ha sönder allt som varit. Utan att ha sönder allt som kan bli. Känner att jag befinner mig i valet och kavlet, av en sort som jag aldirg varit med om förut. Och allt eftersom klockan tickar och dagarna går, så ökar nervositeten, rädslan och den varma känslan. Och jag önskar att det kom från dig. Så att jag slapp yttra mig.
Kan du inte läsa mitt hjärta? Kan du inte se att det vill tillhöra dig?
Du får det när du vill.