lillstrumpas

Ibland så känns det som om man verkligen inte kan lita på en enda människa i sin närhet. Sista tiden har det visat sig för mig att de människor som jag litade på och har anförtrott mig åt, helt enkelt inte är att lita på. Dom kan inte hålla saker och ting för sig själva, går bakom ryggen på en och ljuger. Hur tar man till sig det? Hur tar man till sig en sådan sanning? Det känns som ett jävla knytnävesslag rakt i magen!
Hur fan hanterar man det? Jag vet faktiskt inte.
Jag kommer inte att sluta lita på folk, eller anförtro någon mina innersta tankar. Nej.
Men jag kommer definitivt att vakta min tunga och tänka efter både en och två gånger innan jag öppnar min mun. Kanske låter som något självklart, eller hur. Men om man anser att personen man anförtror sig åt är pålitlig, mycket pålitlig, kanske man inte gör det.

Jag saknar Janni och Anna. Mina två klippor. Ibland har jag bara lust att förbanna studenten för att det var då som vi inte hann ses så mycket längre. Visst, vill man så går det ju, men när man inte längre ses varje dag i skolan så blir det svårare. Plus att om alla tre har jobb och väldigt oregelbundna tider så blir det ju svårt att få det att gå ihop. Tyvärr.

Det är nu 2 veckor och 3 dagar kvar tills Christoffer åker. Känns som man liksom inte riktigt har greppat det hela. I höstas var jag helt förtvivlad över att han skulle åka. Men nu, nu känner jag mig näst intill apatisk. Jag har nog inte insett än att han verkligen kommer att åka. Men det kommer jag väl göra, åtminstone den 27:e januari när han hoppar på tåget.

Vilket deppigt inlägg det här blev nu då. Jag är inte depprimerad, dock väldigt besviken. Plus att jag är hemma och är sjuk med så det gör ju inte det hela bättre.




Does you pretty face see what he's worth