lillstrumpas

Då har han åkt. I söndags eftermiddag skjutsade jag mitt alldeles egna lilla nuffs till stationen och såg honom kliva på tåget mot alvesta. Hela jag fylldes med en tomhet. När jag senare låste upp dörren till vår lägenhet så kändes den bara tom. Det kändes som om man hade tömt den på möbler och saker. Som att hela lägenheten bara var helt död. Det kändes konstigt. Helt plötsligt var det bara jag själv där, helt ensam. Och lägenheten som i vanliga fall känns så liten blev mycket större. Jag känner mig så liten i våra stora säng på kvällarna. Känns som jag är en liten pyssling där. Det finns inte längre någon varm och go famn att krypa in i när jag fryser och har svårt att somna.
Jag saknar honom. Jag saknar honom så det gör ont.

Under helgen så blev det utgång på fredagen, tillsammans med Janni. Vi träffade det gamla grabbgänget och Jenny på KM. Jättekul att snackas vid igen. Jag insåg även den här kvällen att man snart är 20 bast. En ny känsla sköljde över mig. Innan när jag tänkt på min 20-årsdag har det varit med glädje och med tankarna inrikttade på systembolaget. Den här gången kände jag mer en rädsla. En rädsla över att bli gammal. Jag vill fan inte bli gammal. 20 kändes plötsligt väldigt gammalt. Jag kanske ska gå och få lite botox insprutat här och där så kanske det känns bättre. Who knows?
Lördag var vår dag. Vi tillbringade hela dagen bara vi två. På kvällen blev det middag på resturang och bio efteråt.
Söndagen var värre, jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna den dagen. Jag ville inget hellre än att han bara skulle stanna hos mig och skita i lumpen. Jag ville verkligen inte att han skulle åka.
Eftermiddagen tillbringade jag sedan på gymmet för att ta ut lite ilska. Vilket var jävligt skönt.