Back on track
Den tid som jag just lyckats ta mig ut ur i mitt liv, hoppas jag inte kommer tillbaka. Jag har haft svårt att ställa in mig på den stora förändring som kom då Christoffer ryckte in i lumpen för ca en månad sedan. Att gå från att träffas varje dag, att vakna bredvid varandra varje dag och att alltid kunna prata precis när man vill, till att bara prata och ses på bestämda tider har varit tufft. Men jag tror att jag har vant mig nu, iaf vid tanken på att det här kommer att vara vår vardag resten av året.
Förra veckans händelser tog mig tillbaka till verkligenheten. Jag insåg att det var dags att börja leva som förut igen. Så i måndags tog jag mig i kragen och ringde till Nadde som jag redan visste befann sig i Kalmar. Vi prickade in en shoppingrunda, där vi båda konstaterade att när man verkligen är ute efter kläder så hittar man aldrig några, och där man går på stan luspank i väntan på morgondagen då löner ska droppa in på kontot då lyckas man helt plötsligt hitta 5 par jeans och 8 tröjor som sitter som ett smäck (som jag och min syster brukar säga). Detta var väl iofs inte något nytt konstaterande, men ändå. Jag lyckades efter mycket om och men få tag i en vårjacka som jag faktiskt var ute efter.
När jag hade släppt av Nadde hos sin pojkvän i Kalmar och skulle bege mig hemåt och då till jobbet. Då plötsligt bestämde sig min bil för att ta sig en tupplur. Så det blev till att ringa till pappa på jobbet och han fick pinna in till kalmar och hämta mig så jag hann precis i tid till jobbet.
Veckans mittersta dagar rullade på. På redagen fick jag ett mycket glatt sms av en viss Anna Lindgren som undrade om jag ville käka lunch med henne. Självklart ville jag det. Det var najs och jag ser fram emot fler lunchdejter med den damen framöver.
Kvällen bjöd på utgång tillsammans med Janni framför allt, samt även Sara och Jenny. Tack Sebbe för skjutsen in, utan dig så hade det inte blivit nån utekväll alls. Jag hade kul som en full grisrumpa...öhh...jag hade gått in för att bli full och jag kan väl bara säga: Misson accomplished.
Södagen bjöd på bio med brudarna, det var verkligen länge sedan vi gjorde något alla tre tillsammans. Vi gick och såg Juno. Den var riktigt bra, detta eftersom det var en såndär film där man inte kunde förutspå slutet, och vi vet ju alla att dessa filmer är rätt så sällsynta så det var bra.
Hur som helst, det blev ett långt inlägg, vilket jag vet att min syster inte uppskattar, så jag ska ha dina åsikter, tankar och önskemål (vad man nu ska kalla det) i åtanke när jag skriver nästa inlägg.
/C
How on earth did I get so jaded?
Förra veckans händelser tog mig tillbaka till verkligenheten. Jag insåg att det var dags att börja leva som förut igen. Så i måndags tog jag mig i kragen och ringde till Nadde som jag redan visste befann sig i Kalmar. Vi prickade in en shoppingrunda, där vi båda konstaterade att när man verkligen är ute efter kläder så hittar man aldrig några, och där man går på stan luspank i väntan på morgondagen då löner ska droppa in på kontot då lyckas man helt plötsligt hitta 5 par jeans och 8 tröjor som sitter som ett smäck (som jag och min syster brukar säga). Detta var väl iofs inte något nytt konstaterande, men ändå. Jag lyckades efter mycket om och men få tag i en vårjacka som jag faktiskt var ute efter.
När jag hade släppt av Nadde hos sin pojkvän i Kalmar och skulle bege mig hemåt och då till jobbet. Då plötsligt bestämde sig min bil för att ta sig en tupplur. Så det blev till att ringa till pappa på jobbet och han fick pinna in till kalmar och hämta mig så jag hann precis i tid till jobbet.
Veckans mittersta dagar rullade på. På redagen fick jag ett mycket glatt sms av en viss Anna Lindgren som undrade om jag ville käka lunch med henne. Självklart ville jag det. Det var najs och jag ser fram emot fler lunchdejter med den damen framöver.
Kvällen bjöd på utgång tillsammans med Janni framför allt, samt även Sara och Jenny. Tack Sebbe för skjutsen in, utan dig så hade det inte blivit nån utekväll alls. Jag hade kul som en full grisrumpa...öhh...jag hade gått in för att bli full och jag kan väl bara säga: Misson accomplished.
Södagen bjöd på bio med brudarna, det var verkligen länge sedan vi gjorde något alla tre tillsammans. Vi gick och såg Juno. Den var riktigt bra, detta eftersom det var en såndär film där man inte kunde förutspå slutet, och vi vet ju alla att dessa filmer är rätt så sällsynta så det var bra.
Hur som helst, det blev ett långt inlägg, vilket jag vet att min syster inte uppskattar, så jag ska ha dina åsikter, tankar och önskemål (vad man nu ska kalla det) i åtanke när jag skriver nästa inlägg.
/C
How on earth did I get so jaded?