lillstrumpas

För några dagar sedan när jag var ute och gick började jag fundera på en sak. För det är det jag brukar fördriva mina promenader med, att filosofera. Rätt avslappnade faktiskt, prova om ni någon gång känner er stressade eller bara lite ur balans. Men det var egentligen inte det som jag tänkte skriva om. Näe, utan jag funderade på något som jag tänkte på för rätt så länge sedan. Dessa funderingar kunde jag då inte finna något svar på. 
Jag hade då en bekant, ingen nära vän precis utan mer en lätt kompis, om man nu kan uttrycka det så. Jag kan säga att hon nog var en sån person i min närhet som jag var lite lätt avundssjuk på. Jag som då vägde väldigt mycket mer än vad jag gör idag, mådde rätt så dåligt över just den biten i mitt liv. Jag tyckte då att hon, som enligt mig och många andra, som var söt och såg bra ut, hade många vänner som tyckte mycket om henne, en familj som med föräldrar som inte var skilda, det gick bra för henne i skolan och hon hade en väldigt trevlig och snäll pojkvän. Hon var helt enkelt en människa som verkade ha allt. 
Men trots det så gav hon mig en total chock en dag. När hon berättade för mig att hon hade haft och fortfarande hade tankar om att ta livet av sig. Jag förstod verkligen inte ett smack. Hur kunde hon som hade det näst intill perfekta livet, vilja lämna det. Varför? Vad fick henne att känna så? Visst, jag kände inte henne riktigt in på djupet. Och alla har väl problem, men vad var det för problem som var så fruktansvärt att man vill lämna ett sånt liv. Jag som kände att jag mer än gärna hade bytt liv med henne. Jag som mådde så extremt dåligt i mitt eget liv vid den tidpunkten. Men, kanske jag inte gjorde det iaf? För jag hade aldrig ens kommit på tanken att jag kanske skulle försöka ta livet av mig. Jag kunde inte förstå det. I alla fall inte då.
Men då, när jag var ute för några veckor sedan så slog det mig. Det här som jag aldrig hade förstått då för, jag gissar att det här var för ungefär 4 år sedan, det förstod jag plötsligt så klart nu. Det slog mig att jag själv nu hade ett liknande liv som hon. Idag alltså. Jag ser mycket bättre ut utseendemässigt idag. Jag får ofta höra att jag är söt. Jag har helt fantastiska vänner som tar hand om mig både när jag är ledsen och när jag är glad. Jag har en familj som alltid stöttar mig i det jag gör och när det är svårt. Jag har också Christoffer, min så extremt underbara pojkvän som alltid finns där för mig och som jag trivs så bra tillsammans med. Men trots allt detta, så har jag några gånger känt som min kompis gjorde. Jag har mått fruktansvärt dåligt och till och med känt att göra slut på livet vore den enda lösingen på problemen. 
Vart jag vill komma med det här är det att ibland så verkar det inte spela någon roll hur drömlikt ens liv är. Ibland så finns det något inuti en som gnager sig fast och som liksom inte låter den där lyckan, som man egntligen borde känna för hur fint ens liv egentligen är, komma fram. Det där onda och elaka tar liksom över allt det som egentligen är så bra som det bara kan vara. Så bara för att en människa verkar ha allt man kan önska sig så betyder tyvärr ska jag tillägga, att livet är perfekt. Det kanske bara handlar om att vi männsikor har för stora krav på att allt verkligen ska vara perfekt eller att vi gör för stor grej av ett problem. Men även om det är så, så kan vi ju egentligen inte göra så mycket åt det. Man kan inte ändra på hur man känner. Det kan vara väldigt svårt att uppskatta allt det som man, om sätter sig ner och tänker efter, vet egentligen redan är helt perfekt när något ligger där inom en och gror. Något som känns så oerhört fel och så gör så himla ont. Då är det svårt att greppa tag i det som är fint. Man får liksom inte riktigt ett bra grepp om det fina och det som gör att man mår bra. Det är inte lätt. Men sluta aldrig försöka få det där bra greppet. Sluta aldrig kämpa. Helvetet fortsätter inte för alltid. Det tar slut. Tro mig, jag vet. Fortsätt kämpa.




You will always be my light in the dark